Tre metoder finns för att diagnostisera diabetes. Forskningen visar att de identifierar delvis olika patientgrupper med minimal överlappning. Ändå används i praktiken bara två av dem.
Ett dokumenterat patientfall som illustrerar dessa problem beskrivs i Femton år med diabetesdiagnos.
OGTT (oralt glukostoleranstest) mäter kroppens förmåga att hantera socker efter intag. Patienten fastar i 12 timmar, dricker 75 gram glukos löst i vatten, och lämnar ett nytt blodprov efter exakt två timmar. Testet visar hur effektivt kroppen transporterar glukos från blodet till cellerna — framför allt till skelettmuskulaturen, som svarar för 70-80% av glukosupptaget efter en måltid.
Testet kan beställas på vilken vårdcentral som helst. Region Kronoberg har ett eget protokoll, uppdaterat 2023.
Diabetes kan diagnostiseras med tre metoder: HbA1c (genomsnittligt blodsocker 2-3 månader, diabetes vid 48 eller mer mmol/mol), fasteglukos (blodsocker efter 12 timmars fasta, diabetes vid 7.0 eller mer mmol/L) och OGTT (blodsocker efter glukosbelastning, diabetes vid 11.1 eller mer mmol/L).
Metoderna kan verka utbytbara, men forskningen visar att de identifierar delvis olika patientgrupper:
WHO konstaterade 2011: “A value of less than 6.5% does not exclude diabetes diagnosed using glucose tests.” Ett normalt HbA1c utesluter alltså inte diabetes.
DECODE-studien (Diabetes Epidemiology: Collaborative Analysis of Diagnostic Criteria in Europe) är en av de största europeiska studierna på området. 22 514 personer i 10 kohorter, median 8.8 års uppföljning.
OGTT gav hazardkvot 1.73 för totalmortalitet (jämfört med 1.21 för fasteglukos), 1.40 för kardiovaskulär mortalitet (jämfört med 1.20) och 1.56 för koronarsjukdom (fasteglukos ej signifikant).
Det mest anmärkningsvärda fyndet: den största gruppen med överdödlighet var personer med nedsatt glukostolerans (IGT) som hade normalt fasteglukos. Dessa personer identifieras enbart av OGTT — aldrig av fasteglukos eller HbA1c.
Att lägga till OGTT till fasteglukos förbättrade prediktionen signifikant (P<0.001). Att lägga till fasteglukos till OGTT gav inget mervärde.
En studie publicerad 2025 i Scientific Reports bekräftade att diagnos utan OGTT hos äldre (över 60 år) var associerad med justerad hazardkvot 2.043 för dödlighet.
I GAMI-studien (Ritsinger, Karolinska, Läkartidningen 2016) genomfördes OGTT på hjärtinfarktpatienter utan känd glukosstörning. Resultatet: 60% hade diabetes eller nedsatt glukostolerans som inte hade fångats av rutinprover.
Den oupptäckta glukosstörningen — identifierad via OGTT men inte via HbA1c eller fasteglukos — var en oberoende riskfaktor för nya hjärt-kärlhändelser under det följande decenniet.
I DIGAMI-studien ökade överlevnaden med 2.3 år för hjärtinfarktpatienter med diabetes som fick intensifierad glukoskontroll.
Atypiska antipsykotika (kvetiapin, olanzapin, klozapin) har dokumenterad påverkan på glukosmetabolismen. Mekanismerna inkluderar nedsatt betacellsfunktion, insulinresistens och ökad glukagonutsöndring. FASS kräver metabol baslinjemätning och regelbunden monitorering under behandling. Läkemedelsverket har 87 rapporterade fall av hyperglykemi och diabetes kopplade till antipsykotika.
Tre fynd är särskilt relevanta:
HbA1c missar 75% av diabetes hos antipsykotika-patienter. I en PLOS ONE-studie hade HbA1c vid 6.5% en sensitivitet på enbart 25% i denna grupp. En tvåstegsalgoritm (HbA1c 5.7% eller mer, sedan OGTT) nådde 98.5% träffsäkerhet.
Läkemedelsutlöst diabetes visar ofta normalt fasteglukos. Enligt Internetmedicin.se (Sekundär diabetes) ses glukosförhöjning på eftermiddagar och kvällar tidigt i förloppet medan fasteglukos förblir normalt — exakt det mönster OGTT fångar.
75% av antipsykotika-patienter fick aldrig baslinje-glukosprov och 90% fick ingen lipidkontroll — trots publicerade konsensusriktlinjer (ADA/APA 2004).
VISS.nu anger att HbA1c inte bör användas ensamt vid misstänkt läkemedelsutlöst diabetes.
Skelettmuskulaturen är kroppens primära buffert för blodsocker efter måltid. Hos patienter med sarcopeni (uttalad muskelförlust) saknas denna kapacitet. Konsekvensen:
Internetmedicin.se bekräftar: vid typ 2-diabetes “fortsätter blodsockret stiga upp till 90 minuter, med toppar 5-6 mmol/L över fastevärden” och “återgår inte till utgångsläge förrän efter 3-4 timmar.” Träning stimulerar glukosupptag “primärt i skelettmuskulatur.”
Biokemiskt avspeglas sarcopeni i lågt kreatinin (produceras av musklerna). Ett kreatinin i nedre kvartilen hos en äldre man bekräftar låg muskelmassa.
OGTT är inte bortglömd i riktlinjerna — den är bortglömd i praktiken.
De tre diagnostiska metodernas bristande överlappning skapar ett praktiskt problem i vården: en patient kan ha en aktiv diabetesdiagnos registrerad av en läkare, samtidigt som en annan läkare vid samma vårdcentral skriver att patienten inte har diabetes — baserat på ett annat test.
Resultatet kan bli att diagnoskoden E11.9 står registrerad som huvud- eller bidiagnos vid mer än ett dussin tillfällen, att patienten är registrerad i Nationella Diabetesregistret (NDR), men att en enskild läkares notering “normalt socker — har inte diabetes” används som grund för att neka utredning.
Denna situation är inte hypotetisk. I ett dokumenterat patientfall har just detta inträffat. Motsägelsen hade kunnat lösas med ett enda test: OGTT.
Problemet är inte begränsat till enskilda fall. Det breda referensintervallet för icke-fastande glukos (3.0-11.1 mmol/L) gör att konsekvent förhöjda värden i intervallet 7-10 aldrig flaggas som avvikande — trots att mönstret över tid visar tydlig glukosstörning. OGTT är den enda metoden som fångar detta.
I det dokumenterade fallet avvisades en OGTT-begäran muntligt av en läkare — samtalet spelades in av patientens ombud. Inspelningen visar att läkaren hänvisade till normalt HbA1c som grund för att inte beställa OGTT, trots att WHO, Internetmedicin.se och VISS.nu alla konstaterar att normalt HbA1c inte utesluter diabetes. Samma läkare registrerade vid samma besök diagnoskoden E11.9 (Diabetes mellitus typ 2) som huvuddiagnos.
Patientnämnden ska inte göra egna medicinska bedömningar och ska inte ta ställning till om vårdgivaren gjort rätt eller fel. Det är inte deras uppdrag. Men nämnden har enligt 2 paragrafen lag (2017:372) två skyldigheter som inte kräver medicinsk kompetens: att “hjälpa patienter att föra fram klagomål till vårdgivare och att få klagomål besvarade” samt att “rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna till vårdgivare”. Enligt 7 paragrafen ska nämnden dessutom uppmärksamma IVO på förhållanden som omfattas av tillsynen.
I det dokumenterade patientfallet har patientnämnden kontaktats vid två tillfällen. Förloppet illustrerar en lucka i klagomålssystemet:
2024: Klagomålet gällde obehandlad diabetes. Vårdcentralen svarade: “Vi har tittat tillbaka på provtagningar som gjorts, dessa visar att du inte har diabetes.” Patientnämnden vidarebefordrade svaret och avslutade ärendet. Diagnoskoden E11.9 stod samtidigt aktivt registrerad i journalen och patienten var inskriven i NDR. Det hade inte krävt en medicinsk bedömning att ställa frågan: finns det en aktiv diabetesdiagnos i journalen? En sådan kontrollfråga till vårdgivaren hade avslöjat att svaret var oförenligt med journalen.
2026: Ett nytt klagomål gällde att en annan vårdcentral avvisat OGTT. Vårdcentralens medicinskt ledningsansvarige läkare bekräftade i sitt svar att diagnosen funnits sedan 2011 och att grunderna för den var oklara — men läkaren avvisade ändå OGTT och baserade bedömningen på HbA1c. Patientnämndens handläggare hänvisade patienten till sin nya vårdcentral: “Då Alexander nu bytt vårdcentral bör frågan om kompletterande test, OGTT, ställas dit.”
Klagomålet handlade om varför OGTT avvisades vid den aktuella vårdcentralen. Svaret omdirigerade frågan utan att den besvarats. Patientens ombud inkom med genmäle och åberopade 2 paragrafen — att se till att klagomål besvaras — samt 7 paragrafen om rapporteringsskyldighet till IVO. Först då vidarebefordrades genmälet till verksamhetsansvarig vid vårdcentralen samt till primärvårdens chefläkare. Den 24 april 2026 bekräftade patientnämnden per e-post att genmälet skickats vidare. Ärendet är pågående.
Patientnämnden agerade inte i strid med sitt uppdrag — den gjorde inga medicinska bedömningar och tog inte ställning i sakfrågan. Men de två skyldigheter som nämnden har utan att behöva medicinsk kompetens — att säkerställa att klagomål besvaras (inte bara att vårdgivaren svarar något) och att rapportera avvikelser — aktiverades först efter att ombudet åberopade specifika lagparagrafer. En patient utan ombud, eller med ett ombud utan juridisk kunskap, hade sannolikt fått samma resultat som 2024: ett svar som inte stämmer med journalen, godtaget och avslutat.
SOU 2015:102 (Fråga patienten) identifierade just detta problem: “De olika funktionerna i dagens klagomålssystem är otydliga för patienterna, och patienternas förväntningar överensstämmer inte med de olika aktörernas uppdrag.” Utredningen föreslog att patientnämnderna skulle förstärkas — vilket ledde till den nya lagen 2018. Frågan är om förstärkningen räcker när en avvikelse som är synlig utan medicinsk kompetens passerar systemet utan att rapporteras.
Den patient som nekas OGTT befinner sig i en återvändsgränd:
Kvar står en patient med aktiv diabetesdiagnos, registrerad i nationellt kvalitetsregister, på ett läkemedel som FASS anger kan orsaka “hyperglykemi och/eller utveckling eller försämring av diabetes, ibland förenad med ketoacidos eller koma…inklusive några fatala fall” — utan att det enda testet som kan avgöra frågan någonsin beställts.
Enligt Patientlagen (2014:821) har patienter rätt till medicinsk bedömning och, vid allvarlig sjukdom, rätt till ny medicinsk bedömning. Patientsäkerhetslagen (2010:659) kräver att vårdpersonal arbetar “i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.”
Patienter kan inte kräva ett specifikt test. Men om riktlinjerna anger att OGTT bör beställas i en given klinisk situation, och utredning uteblir utan motivering, kan det utgöra en avvikelse från vetenskap och beprövad erfarenhet.
Vid utebliven utredning finns flera vägar:
HbA1c utesluter inte diabetes (WHO 2011, Internetmedicin.se). HbA1c missar 67% av OGTT-diagnostiserad diabetes (Thai studie). Fasteglukos missar 72% av IGT (Nederländsk prospektiv studie). OGTT förutsäger dödlighet bättre med HR 1.73 vs 1.21 (DECODE, 22 514 européer). 60% av hjärtinfarktpatienter har oupptäckt glukosstörning (GAMI-studien). HbA1c missar 75% hos antipsykotika-patienter (PLOS ONE). OGTT rekommenderas vid prediabetes för högre sensitivitet (VISS.nu, Socialstyrelsen). Diagnos utan OGTT ger HR 2.043 för dödlighet hos äldre (Scientific Reports 2025). Klagomålssystemet aktiverar rapporteringsskyldighet först under juridiskt tryck (Dokumenterat patientfall + SOU 2015:102).